När jag på nätet försökt hitta tankar kring erfarenheter om att adoptera rescue-hund utomlands ifrån har jag blivit överraskad. Överraskad över hur svårt det är att överhuvudtaget hitta några sakliga åsikter om saken. Speciellt på finska diskussionsforum har hela fenomenet i princip kritiserats utgående från möjliga medföljande sjukdomar, de egentliga orsakerna till adoptionen och till och med på ett nästan rasistiskt vis. "Varför en utländsk hund när vi har hemlösa i hemlandet också?"
Det klassista argumentet mot adoption av hundar från utlandet är sjukdomsrisken. Att djuren från Sydeuropeiska länder hämtar med sig olika sjukdomar som inte annars förekommer i skyddade Finland, till exempel Rabies. Leishmania, Hjärtmask, Ehrlichia Canis, Leptospiros mm. är tyvärr vanliga och ytterst allvarliga sjukdomar bland icke vaccinerade gatuhundar i Spanien. Det fina arbetet som flera hundgårdar gör för att motarbeta sjukdomarna genom vaccinering och behandling av sjuka djur är obeskrivligt viktigt. Det är förståeligt att vara orolig för sjukdomsrisken och medvetenhet är alltid en positiv sak, men med hjälp av sunt förnuft, omtanke och kritiskt tänkande kan vi minimera risken för eventuell sjukdomsspridning till Finland.
Diskussionsforumen är fulla av kommentarer och frågor om varför de finska hundarna inte duger. Varför en utländsk hund skulle behöva ett hem mer än den finska. Så är det ju inte. Hemlösa hundar finns överallt; i alla länder, i alla städer. Och de alla behöver ett hem precis lika mycket. Våra tidigare hundar har varit rashundar från uppfödare. När det nu var dags att skaffa min första egna hund var det sedan första början självklart att adoptera. För mig var det alltid självklart att ge ett hem åt en hund som kanske aldrig kommer få chansen igen. Jag ser personligen ingen orsak till att köpa en rashund. Ingen orsak alls. Och den åsikten vill jag att respekteras på precis samma vis som vilken annan.
Flera av mina bekanta här i Andalucien har adopterat hemlösa hundar och varenda en av hundarna jag mött har jag förälskat mig i lika djupt. De har varit de vänligaste, gladaste och finaste hundarna jag sett i mitt liv. Jag bestämde mig för en spansk hund eftersom de helt enkelt känns rätt för mig. De spanska hundraserna och blandningarna av dem känns inte bara rätt på basis av personlighet och beteende, också på grund av det vackra, klassiska utseendet. Smaken är som baken och jag råkar bara gilla energiska, människoälskande, keliga pondencos mer än någon finsk mer eller mindre rashund jag träffat i mitt liv.
Jag diskuterar och hör gärna olika åsikter och erfarenheter om rescue-hundar och adoption, men vilket jag inte förstår är hur viljan att hjälpa i dagens samhälle fått ett så negativt klang. I frågan om hundadoption läser jag ofta om hur den som väljer en utländsk hund gör det för att få sin gloria över huvudet. Hur de vill tala om för alla hur de smått räddat världen genom att adoptera lilla, misshandlade Max från en hundgård i Rumänien. När vi talar om rescue-hundar från just Rumänien, Estland, Cypern, Spanien eller någon annanstans i världen där hundarna skjuts, hängs, svälts ihjäl och misshandlas grymt, lika som våra egna hemlösa hundar i Finland som blivit likgiltigt övergivna, är det alltid frågan om en vilja att hjälpa. En vilja att förändra någons liv till det bättre och ta på sig ansvaret och det hårda arbetet som krävs för att göra det. Och jag tycker att det är fel att göra det här otroligt fina valet till något negativt.
