03 toukokuuta 2014

Om ljuden


Under tiden då jag skrev mitt förra inlägg liggandes i sängen med Lucky sovande tätt intill mig påbörjade grannarna ovan sin återkommande kvällssession som påminner starkt om en zumba-timme. Jag låg här och lyssnade på klampandet och dunsandet och på min sovande hund vid min sida och kände sån enorm glädje över hur lugn hon är här hemma nu. Reagerar inte längre på minsta lilla prassel, skäller inte mer normalt på ljuden från gården. Det känns så fint att se henne lugn.

Två månader hemma.



I går den 2. Maj har jag och Lucky varit hemma i Finland i precis 2 månader. En stor stor milstolpe för oss båda.

Den här bloggen har stått död mest för att jag varit så trött hela tiden med att försöka bygga upp mitt liv någorlunda normalt igen. Men nu har två månader gått och det börjar både kännas lättare och se klarare ut igen. Så nu tänker jag ta ett nytt grepp om det här också. Från och med i dag kommer jag uppdatera med minst ett inlägg per dag om något positivt som hänt i vår vardag, om ett stort eller litet framsteg vi gjort eller ens bara med en sockersöt bild om det inte finns några ord. Jag tror det kommer bli jätte bra att fokusera på allt det fina som händer varje dag och varje stund. Allt det som jag så lätt missar eftersom jag sitter fast i min egna stressbubbla och glömmer uppskatta allt det som borde uppskattas. Från och med två månader skall jag börja uppskatta på heltid.

06 huhtikuuta 2014

Fem veckor hemma


Otroligt så fort tiden gått fast det ändå känns som en liten evighet.


Jag jobbar under veckan och Lucky har haft det bra hemma under dagarna tillsammans med min mamma som jobbar hemifrån. Annars har vi tagit det lugnt, undersökt de små skogarna här nära och gjort bekantskap med andra i hundparken. Hundparksbesök överlag går hur fint som helst och Lucky blir tydligt modigare hela tiden. 


Lucky reagerar inte längre lika starkt på ljud från trappan eller utifrån och de triggar skallet egentligen bara då hon är färdigt stressad. Hon kommer också betydligt snabbare över skrämmande händelser och har blivit nyfiken på varifrån de konstiga ljuden kommer. 


Ute kan vi redan gå längre promenader på nya områden utan att få panik och jag försöker också förlänga rundorna lite för varje dag. Skall också försöka ta in lite mera trafik och folkvimmel så hon lär sig att det inte heller är nåt farligt. Ser framemot att sluta jobba på heltid och börja läsa mer till inträdesproven så jag har mer tid över till att arbeta med Lucky. 

18 maaliskuuta 2014

Två veckor hemma


Ja, nästan två och en halv för att vara exakt. Vår första vecka tillsammans kändes att vara i en liten evighet och nu kan jag inte ens förstå vart all tid tagit vägen! Vi båda har gjort enorma framsteg med vårt nya liv och så småningom börjar vi få ett grepp om den här så kallade normala vardagen. Så småningom.


Vi har bott hemhemma hos min mamma hela den gångna veckan. Den lilla panikångesten i mig över att inte klara av att vara en bra matte åt min lilla ängel lättade enormt efter att ha fått lite stöd till min ännu rätt oklara vardag när jag nu har haft chansen att fixa i lägenheten, skaffa jobb och ordna annat nödvändigt utan att behöva oroa mig för Lucky.


Lucky har kommit långt med sina rädslor för allt det nya. Hemmalivet fungerar ganska långt utan problem, alla konstiga föremål, ljud och vanor har hon vant sig vid snabbare än jag vågat hoppas på och min mamma och styvfar har hon också lindat kring lillfingret. Ute är cyklister, barnvagnar, svartklädda människor och en hel del annat ännu rätt skrämmande, men med små steg går vi framåt och möter de nya grejerna. Nya människor skäller hon också åt ett tag men det börjar lägga sig snabbare och snabbare bara hon får ta på sig den tid hon behöver. Alla små framsteg i vardagen är för oss enormt stora och varje gång jag ser Lucky vifta på svansen i en ny situation, inte rygga tillbaka av ett högt ljud och ivrigt hoppa upp, stå på två ben eller sitta-ligga-sitta-hoppa för att få en liten bit korv blir jag så oerhört lycklig. Fina lilla hund.

11 maaliskuuta 2014

En vecka hemma


I dag är det exakt en vecka sedan jag skakande av nervositet och glädje och alla känslor i världen mötte Therese från SOS på en parkeringsplats i Fuengirola för att få hem det jag väntat på i dagar och veckor och månader som känts så olidligt långa. Min egna lilla Lucky som dagen efter skulle flytta med mig hem till Finland för att börja ett helt nytt liv som en riktigt hemhund.

Så otroligt nervösa var vi båda när vi möttes men med tanke på att det var Luckys första gång ute bland folk, bilar och oljud, klarade hon det så fint. Tror jag skakade mer än hon! Vi promenerade hem genom stan och sov sedan en bra natt i ett litet rum hemma hos några vänner innan det tidiga morgonflyget dagen därpå. Bilden ovan är tagen under vår första kväll tillsammans och beskriver Luckys tillit och människovänlighet perfekt. Hon kände mig inte ens och vågade ändå sluta sina ögon mot min arm. Min finis.


Samtidigt som den här veckan bara flugit förbi, känns det som vi varit tillsammans i evigheter. Så mycket har förändrats så det nästan inte går att beskriva. Under en vecka har denna sötnos lärt sig sitta fint på befallning, hon har varit rumsren från första början, gått fint i koppel, hon har långsamt börjat vänja sig vid stadsliv och allt som det innebär från spårvagnar till trappuppgångar och cyklister till människorvimmel, hon har lärt sig att älska tv och några dagar tillbaka upptäckte hon glädjen med att riva sönder föremål för första gången...


Så överlag har allt gått fint och vi börjar långsamt vänja oss vid varandra och vårt liv tillsammans. Höghusliv är fortfarande rätt skrämmande och promenaderna fulla av både intressanta och skrämmande grejer, men tiden lär ju vara den första nyckeln till avvänjning. Så glad är jag ändå över att ha min sötnos vid min sida.