Två veckor hemma

Ja, nästan två och en halv för att vara exakt. Vår första vecka tillsammans kändes att vara i en liten evighet och nu kan jag inte ens förstå vart all tid tagit vägen! Vi båda har gjort enorma framsteg med vårt nya liv och så småningom börjar vi få ett grepp om den här så kallade normala vardagen. Så småningom.

Vi har bott hemhemma hos min mamma hela den gångna veckan. Den lilla panikångesten i mig över att inte klara av att vara en bra matte åt min lilla ängel lättade enormt efter att ha fått lite stöd till min ännu rätt oklara vardag när jag nu har haft chansen att fixa i lägenheten, skaffa jobb och ordna annat nödvändigt utan att behöva oroa mig för Lucky.

Lucky har kommit långt med sina rädslor för allt det nya. Hemmalivet fungerar ganska långt utan problem, alla konstiga föremål, ljud och vanor har hon vant sig vid snabbare än jag vågat hoppas på och min mamma och styvfar har hon också lindat kring lillfingret. Ute är cyklister, barnvagnar, svartklädda människor och en hel del annat ännu rätt skrämmande, men med små steg går vi framåt och möter de nya grejerna. Nya människor skäller hon också åt ett tag men det börjar lägga sig snabbare och snabbare bara hon får ta på sig den tid hon behöver. Alla små framsteg i vardagen är för oss enormt stora och varje gång jag ser Lucky vifta på svansen i en ny situation, inte rygga tillbaka av ett högt ljud och ivrigt hoppa upp, stå på två ben eller sitta-ligga-sitta-hoppa för att få en liten bit korv blir jag så oerhört lycklig. Fina lilla hund.

En vecka hemma

I dag är det exakt en vecka sedan jag skakande av nervositet och glädje och alla känslor i världen mötte Therese från SOS på en parkeringsplats i Fuengirola för att få hem det jag väntat på i dagar och veckor och månader som känts så olidligt långa. Min egna lilla Lucky som dagen efter skulle flytta med mig hem till Finland för att börja ett helt nytt liv som en riktigt hemhund.

Så otroligt nervösa var vi båda när vi möttes men med tanke på att det var Luckys första gång ute bland folk, bilar och oljud, klarade hon det så fint. Tror jag skakade mer än hon! Vi promenerade hem genom stan och sov sedan en bra natt i ett litet rum hemma hos några vänner innan det tidiga morgonflyget dagen därpå. Bilden ovan är tagen under vår första kväll tillsammans och beskriver Luckys tillit och människovänlighet perfekt. Hon kände mig inte ens och vågade ändå sluta sina ögon mot min arm. Min finis.

Samtidigt som den här veckan bara flugit förbi, känns det som vi varit tillsammans i evigheter. Så mycket har förändrats så det nästan inte går att beskriva. Under en vecka har denna sötnos lärt sig sitta fint på befallning, hon har varit rumsren från första början, gått fint i koppel, hon har långsamt börjat vänja sig vid stadsliv och allt som det innebär från spårvagnar till trappuppgångar och cyklister till människorvimmel, hon har lärt sig att älska tv och några dagar tillbaka upptäckte hon glädjen med att riva sönder föremål för första gången...

Så överlag har allt gått fint och vi börjar långsamt vänja oss vid varandra och vårt liv tillsammans. Höghusliv är fortfarande rätt skrämmande och promenaderna fulla av både intressanta och skrämmande grejer, men tiden lär ju vara den första nyckeln till avvänjning. Så glad är jag ändå över att ha min sötnos vid min sida.