Jag stiger av bilen på en lerig grusväg och hör skallet jag längtat så länge efter att få höra. I en månad har jag suttit på kontoret och sett på bilder av söta valpar istället för att jobba, läst om hunduppfostran då jag egentligen borde sova och skrivit listor på de finaste hundnamnen på baksidan av mina butikskvitton. I en måndad har jag planerat, längtat, funderat, över hur den här stunden kommer att kännas. Och nu, nu står jag äntligen här, bara några steg utanför porten som kanske skiljer mig från min kommande bästa vän. Och jag kunde inte vara ivrigare över att äntligen få möta henne.
Jag stiger in genom grinden. Försöker med blicken räkna ut ungefär hur många hundar de är. Bruna, prickiga, stora, små, vilda, nervösa. Möts genast av minst tio av dem, en del som försiktigt men nyfiket nosar på mina händer, andra som ivrigt springer runt i lyckliga cirklar. Det finns hundar i så många storlekar och så många färger och de alla är så fina och glada och ser så lyckliga ut att jag skulle kunna gråta. Tänk att de varit med om så mycket och ändå viftar på svansen sådär. Slickar min hand med sådan tillit fast något liknande kunnat behandla dem så illa tidigare. Det är något så rörande över det.
Under månaden som jag väntat och väntat och väntat på att få åka ut och se hundarna varav en eventuellt skulle bli min, har jag föreställt mig just den här stunden så många gånger i mitt huvud. Sett framför mig stunden då jag möter hunden som jag vill ha. Som vill ha mig. Funderat över om det faktiskt finns något som kärlek på första ögonkastet. Om det finns något som meant to be. Och om det finns, hur känns det då egentligen?
Nu vet jag hur det känns. För meant to be, det finns definitivt. Det vet jag, för en sekund senare träffar jag Lucky. Hon kommer fram till mig energiskt viftandes på sin långa, bruna svans fram och tillbaka, hoppar mot mig och söker efter min uppmärksamhet på varje existerande vis. Hon ser på mig med den där blicken som bara en 10 månader gammal valp har och jag ser tillbaka och blir förälskad på just denna hundradelssekund. Jag ser på henne när hon glatt hoppar omkring på stolar och bord och människor och djur sådär som galna, lyckliga valpar gör, och jag vet att ingenting, absolut ingenting, kan få mig att välja någon annan hund i världen än denna vackra tjej så full av livsglädje att också jag vill spricka.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti