Ja, nästan två och en halv för att vara exakt. Vår första vecka tillsammans kändes att vara i en liten evighet och nu kan jag inte ens förstå vart all tid tagit vägen! Vi båda har gjort enorma framsteg med vårt nya liv och så småningom börjar vi få ett grepp om den här så kallade normala vardagen. Så småningom.
Vi har bott hemhemma hos min mamma hela den gångna veckan. Den lilla panikångesten i mig över att inte klara av att vara en bra matte åt min lilla ängel lättade enormt efter att ha fått lite stöd till min ännu rätt oklara vardag när jag nu har haft chansen att fixa i lägenheten, skaffa jobb och ordna annat nödvändigt utan att behöva oroa mig för Lucky.
Lucky har kommit långt med sina rädslor för allt det nya. Hemmalivet fungerar ganska långt utan problem, alla konstiga föremål, ljud och vanor har hon vant sig vid snabbare än jag vågat hoppas på och min mamma och styvfar har hon också lindat kring lillfingret. Ute är cyklister, barnvagnar, svartklädda människor och en hel del annat ännu rätt skrämmande, men med små steg går vi framåt och möter de nya grejerna. Nya människor skäller hon också åt ett tag men det börjar lägga sig snabbare och snabbare bara hon får ta på sig den tid hon behöver. Alla små framsteg i vardagen är för oss enormt stora och varje gång jag ser Lucky vifta på svansen i en ny situation, inte rygga tillbaka av ett högt ljud och ivrigt hoppa upp, stå på två ben eller sitta-ligga-sitta-hoppa för att få en liten bit korv blir jag så oerhört lycklig. Fina lilla hund.
